Jag är verkligen nöjd med resan. Jag är otroligt glad att jag åkte. Att jag vågade. Ärligt talat är jag faktiskt lite stolt över mig själv. För det var inte utan att jag var rätt nervös där i början, innan jag kommit iväg. Allt var så ovisst. Jag visste inte riktigt vad som väntade, och jag var själv.

Jag reste med organisationen Volontärresor, som samarbete med organisationen Green Lion i Indien. Båda organisationerna har varit väldigt bra, även om det finns saker att klaga på. En del information jag fått har till exempel varit felaktig. Men jag har lärt mig att ta allt som det kommer och inte fästa för stor vikt vid detaljer.

Den första månaden reste vi ju runt och besökte en del olika platser. Vi var mellan 4-8 tjejer från olika länder plus en guide från Green Lion. Det var otroligt spännande att få se så mycket och uppleva allt vi gjorde. Jag tyckte det var bra att man fick en inblick i den indiska kulturen och lära sig mer om hur indierna lever innan man kom till sitt projekt. Det var också roligt att lära känna tjejerna som var med, och jämföra hur det är i våra olika hemländer. Jag fick också en hel del välbehövlig träning i engelskan, för det var ju det språk vi pratade hela tiden.

När vi väl kom till vårt projekt, Swastha, så var det inte alls så som jag hade trott. Eftersom jag inte vetat så mycket innan så stämde inte den bilden jag hade i huvudet med verkligheten. Vi bodde mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, och Swastha var mer en skola än ett barnhem. Barnen var inte föräldralösa, utan bodde på skolan på grund av att de hade så långt hem. De hade det också lite bättre ställt än vad jag hade trott. Jag hade inte heller räknat med att få vara lärare och undervisa barnen, jag trodde mest att jag skulle få leka med dem och underhålla dem. Jag trodde inte heller att jag skulle fästa mig så mycket vid barnen, eller att de skulle fästa sig så mycket vid mig.

Det blev inte som jag hade förväntat mig, det blev mycket bättre!

Det stod i alla papper som jag hade fått hem att man skulle förvänta sig det oförväntade. Och det stämmer verkligen!

Jag tror att jag har lärt mig mycket under den här tiden, och även utvecklats som person. Jag har bland annat blivit mer öppen i möten med nya människor. Ett exempel: på flygresan dit så pratade jag knappt med en enda person. Jag kände ingen. På flygresan hem pratade jag med massor personer. Jag lärde känna dem. Jag har även vågat, eller tvingats, klara mig på engelska, som jag alltid har haft svårt för. Jag har lärt mig att ta mer ansvar, att klara mig själv, ta reda på fakta och fråga mig fram tills jag får veta det jag behöver.

Jag har också blivit mer tålmodig, det var man tvungen till i skolan. Kreativ och påhittig var man också tvungen att vara, men det var jag redan innan... Jag har lärt mig att uppskatta det jag faktiskt har (jag vet, det låter som en dålig klyscha, men det är faktiskt lite så), till exempel så njuter jag nu väldigt mycket av min mjuka säng med riktiga och rena lakan, de rena badrummen och den riktiga duschen och att kunna skicka gratis sms.

Jag har också blivit en fena på att pruta, men det kanske mest är en bonus?

Det blev förresten en tatuering i Indien. Jag skrev "nimma kanasu nanasagisi" med indiska tecken (på språket kannada) vilket betydet "förverkliga dina drömmar". En evig påminnelse om vad jag strävar efter här i livet och vad den här resan har inneburit för mig.

Det finns hur mycket som helst att skriva egentligen, men jag tror jag nöjer mig där så länge. Ni får gärna skriva frågor om det är något ni är nyfikna på eller undrar över.